Otidsenliga Betraktelser 2005 - 2008

Jag har bloggat under rubriken otidsenliga betraktelser i tre år nu - i olika omgångar och på olika adresser.

Nu avslutar jag mitt självständiga bloggande och kommer framöver att blogga på en konservativ samlingsblogg tillsammans med andra skribenter som har hjärtat till höger. Projektet är inte i hamn ännu men den nya bloggen förväntas lanseras inom en inte allt för avlägsen framtid. Återkommer med länk.

Det betyder alltså att denna bloggen går in i en permanent dvala. På återseende!

WWED.

Massans ansikte.

Ernst von Salomon var en av de så kallade frikårsförfattarna under mellankrigstiden i Tyskland. Halvterrorist till trots var han en av de få inom frikårerna som var uttalad anti-nazist. Nåväl, jag tänker inte sjunga någon lovsång till hans ära i alla fall. Snubblade dock över ett underbart citat från en av hans romaner.

Så tågade de, revolutionens stridsmän.(…)Skrattretande deras hot, ty de marscherar av hunger, av trötthet, av avund och i de tecknen har ännu ingen segrat. Faran väckte trots, ty den bar ett formlöst ansikte, massans ansikte, som vältrar fram som en sörjam färdig att i sin tjockflytande malström ta upp allt som inte sätter till motvärn. Men jag vill inte bli ett offer för malströmmen. Jag gjorde mig styv och tänkte ”pöbel, ”pack”, ”mobb” och ”slödder” och knep ihop ögonen och beskådade dessa tröga utmärglade gestalter; som råttor, tänkte jag, råttor som bör grändens smuts på ryggen, trippande och grå med små, rödkantade ögon.

- Ur von Salomons roman Die Geächteten

Citatet går med förbluffande träffsäkerhet att applicera på såväl bolsjeviker i Weimarrepubliken som, tja… de flesta samhällsdominerande proffstyckarna i dagens Sverige.

Yttrandefriheten måste förbli oinskränkt.

Svenska FN-förbundet har gått ut på bred front och föreslår att man ska förbjuda rasistiska organisationer. Nyheten publiceras på via ett TT-medelande i de flesta dagstidningarna. Men ingenstans, så vitt jag kan se, kommenteras det hela på ledarplats. Detta är oroveckande. Varje vän av yttrande- och organisationsfriheten borde instinktivt rygga tillbaka av skräck inför ett sådant förslag. Föga förvånande är det en socialdemokrat som står som undertecknare av FN-förbundets pressmeddelande.

Ett sådant här förslag visar inte bara på en misstro mot yttrandefriheten utan även på en övertro till staten och de statliga åtagandena. Jag är alldeles övertygad om att civilsamhället lyckas hålla de nazistiska, och för den delen deras kamrater i vansinne de kommunistiska, organisationerna på armlängds avstånd. Dessa organisationer kommer förbli marginaliserade.

Obehagliga och frånstötande åsikter kan aldrig få förbjudas. Rätten till mötesfrihet, rätten till yttrandefrihet och rätten till organisationsfrihet måste alltid räknas som det innersta väsendet i den demokratiska statsordningen. Den negativa rättigheten att få tycka och att få organisera sig måste alltid förbli större än den positiva rättigheten att få slippa höra obehagliga åsikter. Staten kan aldrig få ta sig rätten att tillåta och förbjuda åsikter efter sitt eget godtycke.

Det är totalt ryggradslöst att kalla sig demokrat samtidigt som man vill förbjuda vissa åsikter eller neka vissa människor organisationsrätt. Sanningen är den att de svenska yttrandefrihetsförordningarna från slutet av 1700-talet är en betydligt större seger i demokratins namn än rösträttsreformerna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet någonsin kan bli.

Läs gärna Åke Wredéns artikel från april 2007.

Edit 12/8: Ser att HBT-Sossen slagit knut på sig själv genom att yttra “Varför ska vi i Sverige tillåta partier som vill inskränka på tryck- och yttrandefriheten?”. Men den logiken borde hennes egen blogg genast stängas ner.

Vägen mot avgrunden.

Vissa svenska kristdemokrater, sällan men inte alltid på partiets vänsterkant, refererar mer än gärna till våra danska partikamrater och menar att de har sett ljuset i tunneln. Vad är då detta för parti? Kristeligt Folkeparti, eller Kristendemokraterne som de heter nu mera, klarade inte den danska 2%-spärren till folketinget vid senaste valet 2007.

Partiet stannade länge kvar i det träsket svenska kristdemokraterna befann sig i under 70- och 80-talet. Förvirrad love-peace-understanding- konfessionalism är sedan starten ett huvudinslag i partiet. Men precis som kristdemokraterna i Sverige kombinerade man detta med stabila normativa utgångspunkter i värdefrågorna. Men på senare år har danskarna påbörjat en förnyelse av partiet i takt med att opinionen svikit. Dessvärre har partiet gjort analysen att det är värdefrågorna som är problemet och strök dessa för att istället elda på tredjevärldsromantiken och en allmän tro på marknaden som något ondsint. Partiet har aldrig utvecklats till ett borgerligt parti, som de svenska kristdemokraterna gjorde under andra hälften av 80-talet.

Tidningen Dagen rapporterar att partiledare Kornbek nu utmanas om partiledarskapet. En liberalisering inom värdefrågorna har väckt ilska hos vissa grupperingar inom partiet, rapporterar tidningen. Jag vet för lite om partiet för att uttala mig om denna opposition, och av vilken tyngd den är, men jag misstänker att den vill gå tillbaka till den gamla linjen – alltså att kombinera flum med stabilitet i värdefrågorna – snarare än att våga ta det nödvändiga steget att lämna flummet bakom sig samtidigt som man återgår till normativitet i familje- och socialpolitiken.

Nåväl, flummig men värdebärande politik är bättre än bara flummig så jag antar att jag får önska oppositionen i partiet lycka till.

Tidningen Dagen skriver även om partiets nya linje som ”allmänborgerlig”. Förstår inte riktigt hur de menar då. Som jag förstått det har partiet öppet sagt sig stödja ett socialdemokratiskt regeringsbildande? Allmänsossig snarare alltså. Själv skulle jag aldrig drömma om att rösta på kristdemokraterna om jag vore dansk. Min gissning är att partiet självdör inom en inte allt för avlägsen framtid.

This is the enemy!

Foto via politikerbloggen.

Konservatism som ungdomsrevolt?

Oscar Sundevall, CUF-ordförande i Uppsala, skriver en kommentar till mitt inlägg om pride. Sundevall lyfter frågan om ungkonservatismen som en nutida form av ungdomsrevolt.

Han skriver:

(..)och varje subkulturell yttring från dreadlocks till läderjackor och tatueringar har slutat chockera, vad finns då kvar? Svaret är konservatismen. År 2008 i Sverige finns det antagligen ingenting mer provocerande än att anlägga en 1800-talsanstruken grotthöger-look genom att häckla Pride som alla andra försöker krama ihjäl. Kung, fosterland, bögförakt, och lill-gammal klädstil, typ.

Sidbena och kostym sticker ut på en 20-åring, vilket med all säkerhet unghögern njuter av i fulla drag. KDU är dagens kontrakultur - de sista punkarna.

Det är onekligen ett intressant perspektiv. När det radikala blivit norm, vad är då det anti-radikala om inte radikalt? Reaktionärt möjligtvis. Men visst har han vissa poänger.

Problemet är bara att 68-radikalismen inte har en bred folklig bas. Det är etablissemangets ideologi, inte folkets. Där med faller enligt min mening hans resonemang. Poängen med radikalism är ju att starkt avvika från den breda massan av befolkningen.

Att värna kärnfamiljen, när snart sagt varje barnfamilj är förespråkare av vårdnadsbidrag och i vissa mätningar nästan hälften av befolkningen vill bevara äktenskapet, kan inte vara radikalt. Att försvara konungariket, när det närmast råder en folklig consensus kring monarkin, kan inte vara radikalt. Att värna försvaret, när hälften av befolkningen vill se en upprustning, kan inte heller ses som radikalt.

När befolkningen sugit upp den sista slatten av den liberalmarxistiska grytan och följer varje vink från RFSL, Svenska Freds och Republikanska föreningen då slutar jag vara konservativ och blir reaktionär – och följaktligen också i någon paradoxal mening radikal. Men vägen dit är lång, mycket lång.

Folk som ärvt hjältars land och deras dygder gömmer! Dig söver smickrets röst: hör sanningen en gång.

Niklas Wykman och RFSL-Ungdoms ordförande Felix König gör gemensam sak på SvD brännpunkt idag, med budskap om hur hetronormen ska förstöras. Inget nytt under solen här inte. Deras budskap är att alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet måste bli mer liberala i de sk. hbt-frågorna, annars riskerar man att förlora dessa väljare. Denna enorma väljargrupp. RFSL har ju för bövelen bara 5 000 medlemmar! Jämför med exempelvis pingströrelsen med runt 130 000 medlemmar, lika så ligger svenska missionsförbundet på ett stabilt medlemsantal på runt 130 000. Katolska Kyrkan har i sin tur runt 85 000 medlemmar i Sverige. Av de kristna väljarna röstar omkring 70% borgerligt. Vilka som rent väljarstrategist är viktigast att rädda för alliansen står för min del fullständigt klart.

Genom SvDs funktion om vilka som bloggar som länkat till artikeln hittar jag nämnde Königs blogg. På denna hittar jag ett intressant inlägg han skrivit med anledning av att Världen Idag varit kritiska mot att man på Pride anordnar så att barn får prova motsatta könets kläder medan deras kulturradikala föräldrar(föräldrar kanske är diskriminerande att ha föresten, låt oss kalla dem könsneutrala målsägandepersoner) ivrigt hejar på.

König skriver:

Kom inte och säg att det är ni som bryr er om barnen. Kom inte och säg det. Det är era idéer och föreställningar som ligger till grund för den psykiska ohälsa som många unga drabbas av.

Ah! Liberal-marxismen i all dess prakt! Bara vi får ett fördomsfritt samhälle där alla accepteras och alla former av tradition och historisk förankring slås sönder kommer alla genast må mycket bättre. Tror verkligen RFSL på det budskapet själva?!

Jag är helt övertygad om att det förhåller sig på precis motsatt sätt. Kärnfamiljen håller på att monteras ner. Samhället är mer sekulärt än någonsin. Var fjärde graviditet leder till abort. Allt traditionellt upplevs som fult och intolerant. Därför är den psykiska ohälsan stor, inte för att det är för få transexuella normer på dagis eller för att kärnfamiljen skulle ha en allt för stark samhällig ställning(sic!) . Läs min artikel i svensk linje från förra året.

Men glöm aldrig: Det är som mörkast före gryningen.

Hedonismens segertåg våldgästar ännu en gång vår huvudstad.

Då var den årliga homo-festivalen i Stockholm förestående. Jag är lika förundrad som alltid över hur HBT-världen på allvar kan tro att halvnakna människor och seminarier om sex för homosexuella ska öka den sociala acceptansen för homosexualitet.

Jag orkar inte skriva ner all min avsky inför sexualiseringen av det offentliga rummet och hur pride på alla sätt och vis är den yttersta konsekvensen av denna sexualisering. Läs istället mitt inlägg från förra året.

Själv ska jag dra mig tillbaka till den värmländska landsbygden. Där råder det förhoppningsvis en frånvaro av såväl musikstunder med galna queermarxister som fotoutsällningar under temat “Vilken synd väljer du?” .

WWED.

Nils Wohlin – den illojale idépolitikern.

Följande artikel är publicerad i Poleteia, KSFs organ, nr 2 för 2008.

Nils Wohlin är ett idag ganska okänt namn för de flesta. Kristdemokrater i dagens Sverige kanske främst har hört talas om honom i samband med hans son, europaparlamentarikern Lars Wohlin. Wohlin den äldre förtjänar dock att tillägnas viss uppmärksamhet, han var ett stort politiskt namn i det tidiga 1900-talet.

Nils Wohlin var en aktiv samhällsdebattör under sin tid som doktorand, doktor och sedermera professor i statistik vid Uppsala universitet. Han var en flitig skribent i högertidningen Svensk Tidskrift och dagstidningarna Nya Dagligt Allehanda och Stockholmstidningen. Hans skriverier kretsade kring jordbruksfrågorna. Han skrev bland annat boken ”Bondeklassens undergrävande” där han pläderade för att de tidigare spannmålstullarna skulle ersättas med speciella utförselbevis.

Han blev medlem i det nybildade bondeförbundet och blev under nyvalet till första kammaren 1919 riksdagsledamot. Han gjorde sig snabbt känd som en lysande debattör och var en av huvudaktörerna på nej-sidan under den stora debatten om åttatimmarslagen. Han blev även tidigt känd för att kritisera åt alla håll, varför han stundtals var ovän med de flesta. Han var kritisk mot högern eftersom han menade att de endast sprang storföretagens ärenden och kritisk mot socialisterna av mer uppenbara anledningar. Därtill var han också många gånger kritisk mot det egna bondeförbundet för att de inte tillräckligt tydligt tog avstånd från arbetarepartiet. Man ska dock komma ihåg att det dåtida politiska klimatet inte hade alls lika tydliga partipolitiska förtecken som idag. Detta till trots var Wohlins självständighet något som förbluffade många.

1923 lät han sig bli invald som handelsminister i Ernst Tryggers högerregering som ensam representant för bondeförbundet. Detta trots att bondeförbundet tidigare deklarerat att man inte önskade ingå i en högerregering vid tidpunkten. Detta gjorde bondeledaren Johansson i Kälkebo rasande. Wohlins nära personliga relation med förstakammarhögerns Ernst Trygger anses ligga bakom hans beslut att mot sitt partis vilja ingå i regeringen.

Efter att regeringen Trygger hade fallit och en socialdemokratisk regering upprättats förblev Wohlin en till högern närstående person. Han var förvisso fortfarande vald på bondeförbundets mandat men hans aggressiva utspel mot högern började avta och han riktade istället allt mer energi mot socialisterna.

Under 1920-talets gång blev Wohlin en av de mest slagkraftiga och inflytelserika politikerna i Sverige. Han utmärktes av idébildning inom jordbruks-, befolknings-, försvars-, och författningspolitiken. Hans kallade sig själv för konservativ, men var föga marknadsvänlig och varnade för faran med ”storkapitalets penningförgudning”. Han var likaså en skarp kritiker av socialismen och dess företrädare som han såg som agitatorer av ”landsförrädisk klassförhävelse”. Hans namn förknippas ibland med rasideologi då han var en tämligen ivrig anhängare av de dylika lagstiftningar och forskningsuppdrag som genomdrevs under 1920-talet. Man ska emellertid komma ihåg att det var nästintill konsensus i dessa frågor vid tidpunkten. Såväl högerledaren Arvid Lindman som socialdemokraternas Per-Albin Hansson ställde sig bakom samma förslag.

Första kammarens ledamöter var indirekt valda, de utsågs av landstingen. Wohlin satt för Malmöhus valkrets och de hade börjat tröttna på att Wohlin agerade så självständigt. I mitten av 1927 stod det klart att Wohlin ej skulle få förnyat förtroende. Wohlin svarade med att helt sonika gå över till högern. Han blev omgående suppleant för redaktör Carl Boberg, Kalmar-Gotlands valkrets. Detta rönte stor uppmärksamhet. Upsala Nya Tidning menade att detta var början på partiväsendets sönderfall. Nya Dagligt Allehanda menade att högern var storsint som offrade etablerade högermän för att ”första kammaren icke skola gå miste om Hr Wohlins eminenta politiska kraft”.

Broberg satt emellertid kvar och Wohlin fick i samband med det så kallade kosackvalet 1928 istället möjligheten att kandidera på valbarplats för högern i Uppsala. Svenska Dagbladet förutspådde Wohlin som framtida högerledare efter Arvid Lindmans framtida förmodade avgång.

Högern vann valet och Wohlin blev finansminister. Detta var ingalunda ett okontroversiellt beslut. Högermannen Ivar Andersson skriver i sina memoarer om Wohlin: ”Hans omvittnade härsklystnad och oberäknelighet väckte onda aningar i partiet”. Högerledaren Arvid Lindman var inte heller så förtjust i Wohlin och ska ha yttrat: ”Gudskelov att man inte är med, att sitta i en regering tillsammans med Wohlin skulle vara som att ligga i lusig säng” efter Wohlin blivit handelsminister 1923. Det har spekulerats i varför Lindman då valde Wohlin som finansminister och svaret anses av de flesta vara att han såg Wohlin som ett bondealibi.

Wohlins tid som finansminister var inte speciellt lyckad. 1920-talets depression hade nått Sverige och bankerna var i kris. Regeringen kritiserades för passivitet. Stockholms Dagblad kallade Wohlin för ”en landsfara och en vettvilling”. Man kan dra paralleller mellan kritiken mot skatteminister Bo Lundgren under det tidiga 1990-talets ekonomiska kris. Högerpressen stödde emellertid Wohlin och hävdade att kritiken var ogrundad. Wohlin avgick emellertid under uppmaning av Arvid Lindman sommaren 1929. Han blev, som plåster på såren, istället generaldirektör för tullverket.

Hans politiska karriär var för ingen del slut och han fortsatte samtidigt som riksdagsman. Ändå började Wohlin tappa tron på högerregeringens handlingsförmåga och han ansåg att de inte alls var tillräckligt slagkraftiga i jordbruksfrågorna. Han menade också att högern anammat en allt för positiv syn på de fria marknadskrafterna. Han förklarade sig så småningom som politisk vilde och anslöt sig åter till bondeförbundet. Reaktionerna lät inte vänta på sig, högerpressen var i det stora hela inte överraskande kritisk. Tidskriften Ny Tid skrev emellertid: ”Om det finns en idékonservatism här i landet skall denna inom sinom tid finna att Hr. Wohlin gjort större tjänster än de stelbenta nejsägarna i högerpartiet”. Wohlin förblev riksdagsledamot för bondeförbundet fram till sin politiska pension 1942. Han ansågs, även fortsättningsvis, som allt för egensinnig och partipolitiskt opålitlig.

Denna artikel är ingalunda ett försök att förhärliga Wohlin den äldre. Tvärt om finns det åtskilligt i hans idébildning som även en uttalat gammelkonservativ som undertecknad har stora dubier emot. Mitt syfte har istället varit att skildra en man som i många avseenden saknar motstycke. Nils Wohlin var den sista riktigt betydelsefulla svenska idépolitikern som verkade efter eget samvete utan att ge efter för partilojalitet.

Dag Elfström
Kristdemokrat och student vid Linköpings Universitet.

Den färgblinda kd-vänstern (II)

Steven Crosson utvecklar sig på sin blogg, efter att både Braw och jag gått i svarsmål. Speciellt klargörande är det dock inte. Att ”heja” på boerna i boerkrigen menar Steven ska ses som en del i en helhet, om jag förstått honom rätt. Denna helhet lämnar en dålig eftersmak och ger, enligt Steven, i det stora hela ett brunt intryck. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad han far efter.

Sen förstår jag inte vad Steven kritiserar Andreas för. Andreas har på sin blogg hävdat att Ian Smith var att föredra framför Mugabe. Det får Steven till att han försvarat Smith. Som Andreas säger, att säga att den ryska tsaren var bättre än Lenin gör inte att man hyser någon djupare sympati för tsaren. Men det går tydligen att bortse ifrån i förhoppningen om att få in en dolkstöt på högergrupperingarna inom KDU och kristdemokratin.

För min del, som är intresserad av idépolitisk historik, är det väldigt tydligt hur denna retorik är en del av efterkrigsvänsterns attack mot den ickematerialistiska borgerligheten. Det är en del av kulturradikalismens försök att kasta lera efter allt vad traditionella högervärderingar heter och hoppas att det bruna fastnar. Därav känner jag mig trygg i att kasta begreppet nymarxist mot den personen som tillsynes helt odramatiskt anklagar mig för att vara brun, ergo fascist/nazist.

Sturesson menar i en efterkommentar till mitt första inlägg i denna fråga att Mugabe gjorde en del bra grejer i början av sin presidentperiod och därför, om jag förstår honom rätt, var från början en ganska bra snubbe. Att han var ledare för ett marxist-leninistiskt parti går, enligt Sturesson, att bortse ifrån. Det är ytterst beklagligt att Sturesson på allvar menar att en företrädare för marxismen i längden kan vara en god kraft. För det blir ju den logiska konsekvensen av hans resonemang om att det var kalasbra att Mugabe blev president från första början.

Steven frågar sig ”Om detta är lövverket hur ser då rotsystemet ut?”. Jag kan inte låta bli att fråga det samma. Sturesson försvarar marxist-leninister och refererar till marxistiska sociologer i en debatt om ideologi. Crosson själv kastar nazistanklagelser vilt omkring sig och motionerar om att avskaffa vår nationaldag. Om det är deras lövverk, hur ser då deras rotsystem ut?